Det känns inte bra

Det känns inte längre bra att lämna Oskar på dagis. Igår när jag hämtade Oskar så var de 19 barn på mellanmålet. 19 barn på 2 vuxna. När den ena fröken var ute med matvagnen och hämtade frukt var det 19 barn på en vuxen. Hur ska en vuxen människa ha koll på 19 barn? Visserligen bara en kort stund, men ändå. För att återgå till mellanmålet, alla 19 barn får dessutom inte plats runt de två borden som de vuxna sitter vid. Utan tre av de större barnen fick sitta ensamma kring ett litet mindre bord, som tidigare stod i den så kallade dockvrån.


Jag anser att blir det så här är något väldigt fel. Är verksamheten uppbyggd på att det ska finnas x antal så kallade 15-timmars barn? Eller hur kan det bli så här?

Måste barnen vara på förskolan från 7-16:30? Vad är det som gör att dagens föräldrar inte vill/kan umgås med sina barn?

På tal om dagens föräldrar, idag när man lämnar och hämtar så får man knappt ett hej från övriga föräldrar. Detta har ändrats under de åren som jag haft barn på förskolan. Från 2011 till 2017. Sedan har vi märkt att föräldrar lämnar barnen trots att de inte är helt friska. Hur i 17 kan man annars få 3 magsjukor på 4 veckor (som för övrigt bara drabbade Oskar)? Eftersom Oskars mage är så känslig, så får vi varje gång liksom börja om från det stadiet när man börjat ge mat till en 6-månaders bäbis med små smakportioner med extremt lättsmält mat. Kan säga att varken han eller vi är nöjda med ett sådant förfarande. Detta innebär VAB i en vecka varje gång.

De få gånger förskolan ringt och vi behövt hämta barnen tidigare, inte för allt i hela världen skickar vi de till förskolan dagen efter. Personalen har ju gjort en bedömning att mitt barn inte orkar/kan vara med i det tempot som det faktiskt innebär att vara på förskolan. Då passar en extra vilodag hemma bra även om det skulle piggna till hemma igen. Det är ju inte alls samma sak att vara ensam hemma med en förälder eller vara tillsammans med 20 kompisar på förskolan.

Jag funderar ärligt på att gå ner ännu mer i arbetstid igen, bara för att slippa ha Oskar där. Ha honom där så lite som möjligt. Borta från allt stök och sjukdomar. Ska man känna så här som förälder?

Den här känslan hade jag inte när Elin var i Oskars ålder. Är det jag som förändrats? Har jag fått större krav? Eller har förskolan och föräldrar förändrats och jag inte hängt med?


Trötthatt

Oskar har insett att det är ganska mysigt att slippa sova ensam. Han kommer oftare och oftare och ska sova inne hos oss. Han har även sovit inne hos syrran på madrass på golvet. En gång har de lyckats att somna i samma rum tom.


Inatt kom han till oss redan vid 12-tiden, det är då jag sover som djupast. Oftast brukar jag vakna till o höra stegen i trappan, men inatt vaknade jag inte förrän han kastade sig ner i vår säng. Strax efteråt inser han att han tappat "Pingvinis" på vägen upp till oss. Han hade både med sig kudde och en nalle till. Blir då jätteledsen och säger att jag ska hämta Pingvinis. Jag som knappt är vaken mumlar något om att han får hämta den själv. Han grinar vidare, men inser att mamma kommer inte hämta Pingvinis och går själv ner för att hämta den. 

Då tänker ni att äntligen är allt frid och fröjd, men nä, då konstaterar han att nallen som han hade med sig är borta och får för sig att jag eller pappa har tagit den och grinar ännu värre. Men det visade sig att nallen hade gömt sig lite under kudden bara.

När Pingvinis ligger på plats och nallen är återfunnen, så kommer ett "Mamma hålla handen". Han får ena handen att hålla i men det räcker inte, han ska hålla i båda 😒. Mumlar något och somnar. Han måste ha märkt hur trött jag var för förutom grinet så var det inga större protester från hans sida.


RSS 2.0