Annorlunda

Jag har större delen av livet känt att jag inte varit som alla andra. Känt mig utanför, inte välkommen och osäker. Bara varit annorlunda. 

Mina föräldrar lät mig vara jag, men det hjälpte inte när alla andra tyckte jag var annorlunda. Det fick jag även erfara under min uppväxt, utfrysning i skolan, kompisar kunde helt plötsligt vända ryggen till. Det kanske inte var så konstigt att man tillslut isolerade sig mer o mer, slutade umgås med kompisar. Hängde hellre med mamma och pappa. 

Jag menar, när jag var 6 år, hade jag kort hår och keps. Favoritkläderna var mysbyxor. Minns när en vuxen på fritids frågade vad det var för ny kille som börjat, ville jag bara dö, jag skämdes så. Fast det var ju inte jag som skulle skämmas, det var ju den vuxne som skulle göra det. För jag var ju ingen kille, jag var ju en tjej. 

Den största vändpunkten kom hösten 1999, jag var 18 år, hade precis flyttat hemifrån och stod på egna ben för första gången.

Jag började plugga på Chalmers, där fanns det massor av sådana som jag. Jag fick vara jag, jag var en av de. Äntligen började ett självförtroende byggas upp. Jag blev mig själv helt enkelt. 

Nu vet jag bättre och dessutom har jag nått den åldern där alla andras åsikt inte spelar så stor roll längre. Men jag har en son som har en idol som han ser upp till väldigt mycket. Vill vara som hon, sin storasyster. 

Detta innebär att han vill ha lika långt hår som henne och han älskar Elsa i Frost lika mycket som hon. Vill storasyster ha tofs, vill han med ha det. Har storasyster klänning, vill han ha det med. Dessutom älskar han leopardmönstrat, för då är han en leopard. 

Så snälla låt han vara sig själv, låt han få ha långt hår med tofsar, låt han få ha leopard-leggings, låt han få älska Elsa och låt han få ha klänning utan att känna sig annorlunda. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0