Det känns inte bra

Det känns inte längre bra att lämna Oskar på dagis. Igår när jag hämtade Oskar så var de 19 barn på mellanmålet. 19 barn på 2 vuxna. När den ena fröken var ute med matvagnen och hämtade frukt var det 19 barn på en vuxen. Hur ska en vuxen människa ha koll på 19 barn? Visserligen bara en kort stund, men ändå. För att återgå till mellanmålet, alla 19 barn får dessutom inte plats runt de två borden som de vuxna sitter vid. Utan tre av de större barnen fick sitta ensamma kring ett litet mindre bord, som tidigare stod i den så kallade dockvrån.


Jag anser att blir det så här är något väldigt fel. Är verksamheten uppbyggd på att det ska finnas x antal så kallade 15-timmars barn? Eller hur kan det bli så här?

Måste barnen vara på förskolan från 7-16:30? Vad är det som gör att dagens föräldrar inte vill/kan umgås med sina barn?

På tal om dagens föräldrar, idag när man lämnar och hämtar så får man knappt ett hej från övriga föräldrar. Detta har ändrats under de åren som jag haft barn på förskolan. Från 2011 till 2017. Sedan har vi märkt att föräldrar lämnar barnen trots att de inte är helt friska. Hur i 17 kan man annars få 3 magsjukor på 4 veckor (som för övrigt bara drabbade Oskar)? Eftersom Oskars mage är så känslig, så får vi varje gång liksom börja om från det stadiet när man börjat ge mat till en 6-månaders bäbis med små smakportioner med extremt lättsmält mat. Kan säga att varken han eller vi är nöjda med ett sådant förfarande. Detta innebär VAB i en vecka varje gång.

De få gånger förskolan ringt och vi behövt hämta barnen tidigare, inte för allt i hela världen skickar vi de till förskolan dagen efter. Personalen har ju gjort en bedömning att mitt barn inte orkar/kan vara med i det tempot som det faktiskt innebär att vara på förskolan. Då passar en extra vilodag hemma bra även om det skulle piggna till hemma igen. Det är ju inte alls samma sak att vara ensam hemma med en förälder eller vara tillsammans med 20 kompisar på förskolan.

Jag funderar ärligt på att gå ner ännu mer i arbetstid igen, bara för att slippa ha Oskar där. Ha honom där så lite som möjligt. Borta från allt stök och sjukdomar. Ska man känna så här som förälder?

Den här känslan hade jag inte när Elin var i Oskars ålder. Är det jag som förändrats? Har jag fått större krav? Eller har förskolan och föräldrar förändrats och jag inte hängt med?


Dagis

Jag kan inte bestämma mig för om dagis är bra eller dåligt. Särskilt inte nu när jag är hemma med Oskar. Oskar har varit förkyld i olika grader ända sen Elin började efter sommarlovet.

Just nu snorar han värre än nånsin. Eller snorar o snorar han är tätare än någonsin. Trots koksaltlösning, nässug o bröstmjölk i näsan så släpper det inte. Det går inte att lägga honom ner för då sätter det igen med en gång. Just nu sover han i sittdelen till vagnen för att han ska ha huvudet högt. I den hasar han iaf inte ner.


Nu fällde jag även upp suffletten för solen lyste rätt i ansiktet på honom.

Jag har till och från haft Elin hemma för att de ska friskna till lite, men så fort hon är tillbaka på dagis igen så börjar det om. Nu senast halsflussen som hon så generöst delat med sig av till hela familjen.

Vissa dagar bara längtar jag efter att få lämna henne på dagis. Tyvärr räcker inte jag o Oskar till, hon behöver få leka med jämnåriga oxå. Det märks så tydligt på henne när vi inte riktigt kommer överens.

Är det de stora barngrupperna, stressade föräldrar som inte "kan" vabba eller vad är det som gör att det aldrig tar slut?

Läste precis en tillsynsrapport för Uddevallas förskolor från 2012. Det som jag tyckte var mest skrämmande var att på de förskolor där barnen sov utomhus i sina vagnar, orsakade vagnarna hygieniska olägenheter (eller kontentan var det iaf) eftersom det var svårt att städa där vagnarna förvarades. Hur kan man skriva så? Här gäller det ju att tänka sig för. Barnen håller sig mer friska om de sover utomhus (finns flera rapporter o artiklar om det), kan man inte ta det besväret att städpersonalen får jobba lite extra för att barnen ska må bättre?

Rädd för Lejon

Idag när jag hämtade Elin på dagis så kom hon till mig som vanligt. Jag växlade ett par ord med fröken o Elin började gny lite samtidigt som hon stod o trampade  på stället. Jag frågar Elin om hon är rädd samtidigt som en pojke närmar oss. Jo, nåt var det ju. Fröken berättade att hon är rädd för pojken som närmade sig. Jag vet att han tidigare nypt Elin i ansiktet, även andra barn. Hans föräldrar har fått tillsägelse av fröknarna, så jag antar att de jobbar på det.

Dock verkar det vara liiite sent för Elin. Hon är jätterädd för honom. För "Lejon" som hon kallar honom, hon har lite svårt att uttala hans namn.

RSS 2.0