Break down

Igår hade jag en riktig break down. Vill verkligen inte vara gravid längre. Sover jättedåligt o har ont, både i fogar och att det är för trångt för bäbisen. Hade det visst med Oskar i samma vecka oxå. Så allt verkar vara som det ska. 

Var helt slut när jag kom hem, hade haft ont i rygg o vid revben hela dagen. Ville bara lägga mig ner en stund och sträcka ut mig. Men det gick inte, Micke åkte till gymmet o Oskar skulle badas.

Eftersom Oskar velade så vid maten o inte åt, så frågade jag om han ville ha gröt efter badet. Det ville han, så jag gick ner till köket o rörde ihop lite mannagrynsgröt medan han badade. När jag kom upp igen så hade han så ont i huvudet o magen helt plötsligt o bara grinade. Fick duschat av honom lite snabbt, gav honom en supp med alvedon o bäddade ner honom i sängen. Det tog typ 2 sekunder sedan sov han. 

Kan ju säga att hela den här proceduren inte gick helt smärtfritt. Försökte ge honom Ipren först, vilket slutade med att jag skällde på honom o han grinade ännu mer. Han verkligen hatar suppar oxå, så det var en maktkamp där en stund. Elin blev iaf glad, hon fick ju en skål med gröt. 

Jag är så rädd att bäbisen ska dö därinne i magen. Har varit det hela graviditeten, men nu är det så nära. Det får inte gå fel. Jag vill bara att den ska komma ut nu, vara färdig. 

Sedan vill jag inte föda en 5kg-bäbis igen. Nu hade vi tur sist att det gick så bra tillslut ändå, men vem säger att det kommer gå bra nästa gång. Har gjort en glukosbelastning som visade fina värden, så graviddiabetes har jag inte. O eftersom alla värden är så fina, så gör de inget mer. Oskars värden var oxå fina, ändå vägde han 4,9kg när han tillslut lyckades komma ut. De uppskattade hans vikt till 3,8kg, saknades bara ett helt kilo. 

Är även helt övertygad om att något är fel på bäbisen oxå. Trots jättefina värden på KUB-testet. Den har så konstigt rörelsemönster. Den har liksom ryckningar o spasmer för sig där inne, så hade varken Elin eller Oskar. O så är jag ju så gammal enligt barnmorskan. 

Barnmorskan tar mig inte på allvar heller, hon bara pratar bort allt hela tiden. Det gör mig liksom inte lugnare, snarare tvärt om, får ju inte svar på mina frågor. Hon är dum i huvudet om du frågar mig.

Stoooor

Ja magen den växer o växer 😱

(null)


Trött tungt

Idag har jag en riktigt off-dag. "Allt" har gått emot mig på jobbet. Jag är tröttare än vanligt o vill bara ha glass o godis. 

Har börjat räkna ner oxå, men veckorna går så sjukt långsamt. Ska jobba 5 veckor och 4 dagar till. Det känns så lååångt. Idag vill jag bara krypa ner i sängen. Som sagt sötsuget är enormt, men mantrat funkar bättre än förväntat. Vill inte föda 5-kilos-bäbis. Vill inte föda 5-kilos-bäbis. Dock blir jag grinig o sur 😋

(null)

Ska redan nu börja fundera på vilka godispåsar jag ska ha med mig till förlossningen/BB. Choklad, tuttifrutti, mnms (får man ha med sig nötter? 🤨) Det är jag såååå värd då 😁 Kan väl tillägga att jag inte fått i mig nåt ätbart på någon förlossning tidigare, utan allt har sparats till BB 😁

Med Oskar tog jag ut 4 veckors semester innan BF. Med Elin var jag helt ledig två veckor före BF och ledig två onsdagar innan dess, men så kom hon ju redan i vecka 39. Så det blev inte så mycket ledigt. Man kanske skulle trappa ner lite mer än de där tre veckorna som jag planerat just nu. 

Trångt

Nu börjar det bli trångt inne i min mage. Bebben kan vara riktigt hårdhänt ibland oxå 💪🏻

Fattar inte att jag ska stå ut i tio eller rättare sagt elva veckor till. Ungen trycker liksom redan på, på revbenen o jag tycker bäst om att ligga ner. Ska jobba 8 veckor till (om det kommer gå). 

(null)


Adjö bygelbh

I helgen insåg jag att magen blivit så stor att det inte går att ha bygelbh längre. Bygeln hamnar liksom i kläm mellan bröst o magen o det gör ont. 

Det var bara ner i lådan o leta reda på mina gamla amningsbh. O de var gamla. Vissa har typ tappat stunsen helt o gör liksom ingen nytta. Jag som trodde jag shoppat färdigt 💸💸💸

Första sparken på utsidan

Idag gick jag in i vecka 21, hälften gjort. Känns konstigt eftersom jag förnekade att jag var gravid typ fram till vecka 16. 

Det var världens liv där inne i magen idag, så jag testade att lägga handen löst o försiktigt på utsidan. O helt plötsligt kom den, en rejäl spark. Väckte Micke o bad om hans hand. Inte helt otippat lade han handen på magen lite för hårt. Det gillar inte bäbisen alls. Han lättade då på handen, men flyttade på den precis när bäbisen sparkade. Sedan snurrade bäbisen runt o tillfället var förbi. 

Rutinultraljud

Strax innan vi for iväg på semester var det dags för rutinultraljud (12/7). Allt såg fortfarande finfint ut och den tomma hinnsäcken fanns kvar, även den lite större. Så det är inte konstigt att jag är stor. Har ju liksom plats för två barn därinne, men det är bara en. 

(null)

Stör mig väldigt på den tomma hinnsäcken. Finns det en till där inne ändå? Hur länge kommer den finnas kvar? Kommer jag bli större än vanligt eftersom den tomma hinnsäcken oxå växer? Kommer den ta plats för barnet? Kommer den komma ut på förlossningen? Eller behövs det en särskild åtgärd?

Ställde några av frågorna när vi var där, men enda svaret jag fick var att det är ovanligt. Den brukar ha försvunnit så här dags. Men varför gör den inte det då?

Förresten var hela RUL en ren cirkus. När vi blev uppropade så var det en gammal gubbe som var kvinnoläkare som stod där. Han berättade att han var där för att hjälpa till, att han vanligtvis inte brukar göra sådant här. 

En barnmorska hjälper honom att få igång rätt program på datorn. Och han tar gelen, som är på väg att ta slut, och riktar in sig på min mage. Det blir värsta ketchupprutten och får gel lite överallt, iskallt. 

Han börjar göra mätningarna och vi får bara se genomskärningar av bäbisen. Ingen profil eller något annat. En ren medicinsk undersökning. Han slarvar bort sin penna, jag får berätta för honom vart han lagt den och han skriver upp måtten på pappret på britsen. 

Eftersom han inte kan genomföra hela undersökningen själv, vilket han klargjort från början, hämtar han en barnmorska. O när barnmorskan från KUB-testet dyker upp drar jag en lättnadens suck. 

Hon börjar snurra runt på min mage, tittar på hjärta o allt sånt där. Helt plötsligt säger hon, men det är ju ni, hon kände igen oss från KUB-testet eftersom hon såg två hinnsäckar. Jag frågar då om vi kan få lite bilder, hon vrider snabbt om o lyckas få ut två jättefina profilbilder. Man kan typ säga att hon gjorde om hela undersökningen på 5 min. Vad gubben gjorde där överhuvudtaget är fortfarande en gåta. 

KUB-test

4:e juni drog jag o Micke till NÄL för att göra ultraljudsdelen av KUB-testet. Det såg finfint ut, nackspalten var bara 1.3mm, är den större än 3 mm brukar det vara någon form av kromosomavvikelse. Värdena jag fick var 1/2000 och 1/20000, så risken var väldigt låg. 

Här ser ni första bilderna. 
(null)



Gravid fortfarande?

Jag börjar återigen starkt tvivla på att jag faktiskt är gravid. Ok brösten värker fortfarande o enligt Micke sover jag mer än vanligt. Men det är allt. Varför har inte magen ballat ur och vart är huvudvärken? Micke försöker vara stöttande och säger att denna gången lever du mer hälsosamt och sover mer. Iaf sena kvällar o nätter. 

Just det magen växer oxå. Jag med min framåtlutande livmoder kan snart inte dölja situationen längre. Micke börjar återigen fundera på tvillingar, men jag hävdar att det är EN Oskar till därinne. Med han hade jag mammabyxor redan från vecka 14. Så jag funderar på hur jag kommer se på rundirtrace? 😱



Gah

Idag vill jag inte ha barnet. Allt är skit, har inget tålamod alls. Har tom googlat abort. Micke har sovit på soffan inatt för att jag är så "frånvarande", dvs somnar tidigt och hinner liksom inte tänka ordet sex innan jag slocknar fullständigt. 

Innan missfallet var jag hur glad som helst över att vara gravid. Såg så fram emot detta och blev riktigt ledsen när missfallet kom. 

Nu när jag blivit gravid igen, så kände jag inte riktigt samma glädje, utan var lite mer återhållsam. Tänk om det händer igen.  Idag gick jag in i vecka sju och är bara deprimerad, vill inte alls ha ett barn till och nästan hoppas på ett missfall igen. Hur fan kunde det bli så här?


På’t igen

Jag är så sjukt nervös, inte alls så sprudlande glad som sist. Glömmer tom av det med jämna mellanrum. På annandagen när vi kom hem från Västervik och påskfirande där. Två streck betyder att det finns någon därinne. Tar nog inget för givet längre. Vill inte ens ringa barnmorskan och skriva in mig på mvc. Gjorde tom ett digitalt test igår och det stod klart och tydligt Gravid 3+, dvs att jag varit gravid i mer än tre veckor.  (null)



Man vet att det kan hända

Men när det väl händer är man inte alls förberedd på det. Idag är det tre dagar sedan jag började blöda och två dagar sedan det var konstaterat missfall. Idag är jag helt ur balans. Tydligen finns det en babyblues för MF oxå. 

Inatt har jag iaf fått sova hela natten, men är så jäkla less på skiten. Igår mumlade Micke nåt om att du är ju precis som efter en förlossning. Dock är det ingen som pockar på ens uppmärksamhet hela tiden, man är ensam i en sorg. Värkarna avtar dag för dag, men vill inte ha mer värkar just nu. Jag vill gå vidare, jag vill jobba, jag vill träna, jag vill att allt ska vara som vanligt.....


Missfall

Igår morse när jag såg alla slemklumpar i toan blev jag helt förkrossad. När man för en gångs skull planerar ett barn blir det så här. Jag grät o grät. Sedan tog jag mig i kragen o ringde gyn. 

Först undersökte de mig, konstaterade att jag blödde mycket. Att min livmoder var förstorad, vilket tydde på graviditet. Sedan var det dags för ultraljud. Det enda som syndes på skärmen var en tom hinnsäck som dessutom var på väg ut. Ett missfall med andra ord. Det var iof sig inte helt oväntat. När jag gick ut från undersökningen så kände jag mig inte alls lika ledsen längre, utan snarare lättad. Kanske för att jag nu längre inte levde i "ovisshet". 

Fick ta ytterligare prover efter undersökningen, för att se vilken nivå mina graviditetshormoner ligger på. Ska till vc imorgon o ta ett nytt blodprov, så de ser att nivåerna sjunker. Ska även på återbesök nästa vecka och se så att allt försvunnit. Läkaren konstaterade att det inte var så mycket slemhinna kvar, så hon trodde jag inte skulle blöda så mycket mer. Men det gör jag, just nu blöder jag som en tok. O inatt vaknade jag av smärta, det var fruktansvärt. Hittills har det varit liksom värkar som kommer och går, men inatt var det som en lång värk hela tiden. Dessutom glömde jag ta en Ipren när jag gick o lade mig, hade ju inte ont just då. 

Blev erbjuden tabletter, som ska dra ihop livmodern o för att skynda på det hela. De tackade jag nej till, jag brukar få sådana hemska eftervärkar ändå, så då är jag rädd att de hade fått behålla mig där. 


Aj

Igår morse började jag blöda en del. Blev först jätteledsen, men sen läste jag att man kunde blöda en del om man haft sex. Ok tänkte jag, jag avvaktar och firade fars dag. Blödningarna minskade i mängd men fortsatte. Till kvällen började en liten molvärk och oron kom tillbaka igen. Värken har snarare tilltagit inatt och jag har sovit jättedåligt. Jag är så ledsen. Jag har sett fram emot detta så mycket, väntat på att Micke ska bli redo i flera månader o så får man det här. BF var beräknat i mitten på juni, perfekt, slippa vara höggravid på sommaren o innan alla barnmorskor går på semester. 

Ingenting

Känner fortfarande ingenting om man jämför med hur det varit innan. Fick iof sig en huvudvärksattack förra helgen, men det försvann efter två dagar. Kollade i kalendern o det var visst vanlig pre-mens-huvudvärk. Men ingen mens kom den här gången heller. Så det verkar som om jag är gravid ändå. 

Magen är i fin form den med, så jag fortsätter att äta mina magnesium-tabletter. Har inte mått så bra på riktigt länge sedan jag började med tabletterna. Tänk om jag vetat detta tidigare, så mycket enklare livet skulle ha varit då. Tur ändå att jag vet nu 😊


Väntar fortfarande

Går fortfarande o väntar o väntar. Var tvungen o göra ett test till för att se om jag fortfarande var gravid o det var jag. Ömheten i brösten har avtagit o igår var jag öm i livmodern, men det är allt. Än så länge håller sig magen i form o den tunga tröttheten har inte slagit till heller. Det känns jättekonstigt, eftersom jag minns från Oskar att jag var i princip helt däckad de första 3,5 månaderna. Nu har jag ju överlevt snart de två första. Mycket märklig känsla. 



Väntar

I snart två veckor har vi vetat att ett litet pyre finns i min mage och gror. Det jag gör nu är att väntar på att alla symptom ska komma. Det enda som jag hittills märkt av är de ömma brösten, that's it. 


Undrar när den där enorma tröttheten ska slå till, den som lamslår en fullständigt. Eller som i mitt fall, en följd av detta, huvudvärken. För att inte prata om magen, när ska den balla ur igen. När ska jag behöva säga adjö till mjukt bröd, pasta och mjölkprodukter. 

På något sätt känns det som om man minns mer den här gången o Micke är inte sen på att påpeka allt (hur fula bröst jag ska få, hur fet jag kommer bli, hur tråkig jag kommer bli osv), vilket gör mig lite ledsen. För att lite kontra så tog jag upp förlossningen, hur nära det varit att han svimmat båda gångerna. Att jag ska behöva ha koll på honom när jag tror jag ska dö själv. 

På tal om förlossning är det verkligen inget jag ser fram emot. Jag lider fortfarande av sviterna från den förra, kan tex inte sitta en hel arbetsdag utan att få ont. Vill inte föda en Oskar till, det går inte. Ska ta upp detta med bm redan på första besöket om ett par veckor. 




Börjar komma i form

Idag fick jag på mig förlovningsringen igen. Fingrarna verkar nu vara normala o något karpaltunnelsyndrom (eller vad det heter) har jag inte känt av på ett par dagar heller. Det är skönt.

Har även vägt mig imorse o har nu gått från 89 till 75kg på 1,5 vecka. Oregelbundna måltider, kissat som en tok i ett par dagar o en väääldigt hungrig Oskar som bokstavligt talat suger musten ur mig. Kan inte bli bättre.

Än passar inga vanliga byxor, är lite tajta o går inte att knäppa (höfterna o rumpan är lite väl breda). Jag längtar så tills jag kan få på mig mina favvojeans.


Sista doppet

Det var väldigt varmt denna dagen, vecka 40+1, dvs förra måndagen. Efter ha promenerat strandpromenaden, förberett mat hemma så tog vi ett kvällsdopp.

Värkarna hade börjat tidigt denna morgon, men sen avtagit. Här står jag på stranden o har tagit mitt sista dopp på länge. En o annan värk hade jag oxå, men vad gör man inte för att ungen ska ut.


Det blev en Oskar

Lillebror var 52 cm lång, vägde 4882g och huvudomfång på 37cm när han föddes tisdagen den 30:e juli klockan 07:44.


Tidigare inlägg
RSS 2.0